Dyslextiskt Kebabstuk

Pekpinnevalsen

Författare: 
Sten Sandvall

Mannen föste fram grabben framför sig. Med ett fast grepp med högerhanden om nacken , alldeles under örat och vänsterhanden vilade i ett läge beredde att slå till. Vilt skrikande på något utländskt språk. Killen var troligtvist han son för annars skulle han inte kunna bete sig som han gjorde. Sonen var undergiven men samtidigt utstrålade hans ögon ett kontrollerat trots. ”En dag är det min tur. Och är det inte du som får känna av min makt så är det någon annan.” Jag väjde undan från far och son. Vi fortsatte fram på trottoaren och hunden Nizze kissade på ett stuprör och barnbarnet Maria tittade med förundrande ögon efter den skrikande fadern. Det var svensk kultur, en gång när lärarna lätt linjaler och pekpinnar dansa över elevernas kroppar. Vi dumbommar till grabbar som hade blivit hänvisade plats längst ned i klassrummet. Om vi hade utmärkt oss speciellt, så fick vi platsen framme vid katedern på örfilshåll från läraren. Vi med ordblindhet, som inte fanns till och som väntade på att den skulle uppfinnas. Vi med trångboende, där livet utanför hemmet var lättare än i det. Vi med supande familjefäder som slog oss. Vi med familjefäder, som slog oss i ordningens och herrens namn. Det var vi som skulle berikas med kunskap om linjalens magiska pedagogisk kraft. En meterslinjalen, en decimeter bred med ett rejält trähandtag på mitten. Vitmålad och varannan decimeter var svartmålad. Det sved bra över rumpan när linjalen kom svepande med kraft uppifrån lärarens axel. Den lämnade inga spår efter sig förutom förtvivlan, hat och revansch känsla. Nästa dagen kunde man sinn psalmvers eller alla städerna i Södermanland, eftersom man visste att man stod först på förhörskön. Det var ju viktigt att kontrollera resultatet av pedagogiken. Kunde man sinn läxa. ”Duktig pojke som vill vara vän med linjalen.” Kunde man inte så spelade linjalen upp. Det var ingen ide att gå till Far och klaga för han var uppvuxen med den dansande rottingen och Mor bara grät och rökte. Mannen med sonen vad hade han upplevt. Han hade nog flytt från något! Inbördes eller anfallskrig. Tortyr för att han hade fel religion eller åsikter. Åsikter som jag kanske tog för självklara och aldrig funderade över. Mannen hade kanske tagit sinn familj och överlämnat sina besparingar och familj i mänskosmuglarnas händer och för att hamna i Sverige. Vi var nog lika gamla. Han var kvar i ”slå den som du har makt över kulturen.” Medan jag hade lämnat den kulturen och anammat , ” vi pratar om saken men jag har rätt kulturen.”, för att detta system skall fungera smärtfritt så kan den underordnade få rätt i några skitfrågor. Jag har för mig att först förbjuds aga i skolan. Sedan slapp vi skolan på Lördagar och tillslut blev det straffbart att slå sina barn, även om man gjorde det i kärlekens namn. Det blev inget ögonblickligt kaos i skolan. Linjalen hängde för det mesta på sinn krok på kortändan av svartatavlan. Pekpinnen av trä dansade ganska ofta över katedern med ett våldsamt och skräckinjagande ljud. Åtgången av pekpinnar måste ha stigit eftersom de sällan gick av över pojkrumpor medan katedern krävde sina offer. Skrattade man åt denna komik när illröd lärare slog sönder pekpinne, så åkte man ut med dunder och brak. Vi slagna. Vi slog tillbaka, med förkärlek på de som inte blev slagna. Vi fick mera stryk och vi sökte upp skvallerbyttorna för att spöa dom. Skolan berättade för familjen och familjen slog. Ekorrhjulet spann på. Det flesta lyckades hoppa av hjulet men de som blev kvar satt där med tomma blick och hatade och slog och hatade och slog ändå hårdare. Hjulet snurrade på; in och ut ur anstalter. Kvinnor och barnen fick stryk, för så var han lärd. Tyranneriets hjul snurrar på och den minsta örfil är en ny eker i hjulet. Generationer kommer och går. Så är det bara. Generationer förmedlar till varje ny generation, kultur och värderingar. Varje generation har försökt att uppehålla makten över sinn och kommande generationer. Nu behövs det inte längre tillvaron rasar inte i hop. Familjen finns som förut . Mamma, Pappa, barn och Volvon. Vad som är rätt eller fel växer inte fram genom rottingen. Örfilen är inte en smekning från en barmhärtig Gud. Barnet är ej som en hund som måste sättas på plats med slag och kommandon, för att inte ta över. Vilken generation som än kommer. Från vilken plats och kultur som den generationen har sina rötter, så slår man ej sina barn i denna kultur. Jag vände mig om. Hunden och barnbarnet tyckte att det var för tidigt att gå hem så de protesterade. Jag gick några steg mot fadern och sonen och sa: ”släpp grabben.” Han snurrade runt blixtsnabbt och händerna var redo att slå till. Två kulturer stirrade djupt in i varandra själar. Helt oförstående. Helt Okompromissbara. .

Noveller: