Dyslextiskt Kebabstuk

Henrik Lilja

Författare: 
Sten Sandvall

Henrik Lilja fyrtiosju år gammal, hade avvikit från tjänsten med ett stycke piketbuss. Själsligen befann han sig i kris och fysiskt på en bänk under ett plantanträd. Regndiset skapade en kuslig känsla över parken. Gatulamporna orkade bara lysa upp några meter runt sig själva. De höga plantanträden skapade ett valv så inget stjärn eller månljus kunde ta sig igenom. Kanske var det därför han fick sitta ostörd. Ingen vågade sig in parken. Ingen vågade sig i närheten av en rödhårig bjässe i polisuniform. Ingen överlevare skulle tilltala en enskild polisman. Polismän uppträde inte en och en, då var det något konstigt på gång. Henrik Lilja var polisinspektör och nu på väg att ruinera den lilla karriär han hade gjort. Han var lugnet själv. Inte mycket fick honom att jaga upp sig. Somliga påstod att han var lite trög. Kanske var det därför han inte hade avancerat. Han själv brukade vid vissa djuplodande tillfällen förklara att det berodde på att han hade brytt sig i ungarna. I själva verket borde de yngre kollegorna se honom som en föregångare och gott exempel på en modern fadersgestallt. Äldsta grabben hade som vanligt varit hemma och käkat söndagsmiddag häromdagen. Grabben utbildade sig till förskolelärare. Henrik tyckte inte att detta var helt problemfritt. Han var noga med att hålla dessa synpunkter för sig själv, men i söndags hade det varit nära att han släppt fram dem. Grabben hade haft ett omotiverat utfall om poliskåren, militären och alla andra auktoritära organisationer i riket. När han hade påpekat att ingen längre såg lilla Katekesen som ett rättesnöre, hade det huggit till i Henriks hjärta. Henrik släkt hade varit knektar sedan Karl XII:s dagar. Respekten för överheten var en tros och traditionsfråga. Farmor hade efter söndagsmiddagen hållit förhör om lilla Katekesen och speciellt Hustavlan. Nu skulle Henrik vilja citera Petrus 2:13,14. ”Varen underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull, vare sig det ä Konungen, såsom den översta härskaren, eller det är landshövdingarna, som ju äro sända av honom för att straffa dem som gör vad som ont är och för att prisa dem som gör vad som gott är." Detta hade han i ryggmärgen och självklart gjorde det ont när sonen hånade släktens rättesnöre. Ja, om man skulle vara petig så hade det varit nationens rättesnöre under några århundraden. Onekligen hade det varit länge sedan han hade tänkt i dessa termer. Knektgenerna hade hoppat fram för några minuter och påmint honom om den världsliga ordningens förhållande till den gudomliga ordning. Farmodern hade ofta berättat om släktens hjälte: Karl Gustav Lilja, som hade tjänstgjort under Karl XII. Efter slaget vid Poltava som han hade överlevt med vissa mindre blessyrer, satt han till häst vid floden Dneper och funderade om han skulle följa Konungen över floden eller kapitulera till ryssen. Släktsagan berättar att Karl Gustav Lilja kände av Petrus vilja och vadade över floden för att följa den gudomliga ordningen. För Konungen var hans världsliga herre! Denna släkthjälte tillbringade sedan många år i Turkiet och skall enligt släktsägnen ha prisat dessa hedningars plikttrogenhet och dolmar. Henrik hade funderat över vad den gamle knekten skulle ha tänkt om Turkrestaurangen på Bergsgatan och Turkiets inträde i EU. Sonens påhopp på släktens rättesnöre och att han hade valt att utbilda sig till förskolelärare hade rört om i Henriks hjärnkontor. Var sonen pedofil eller bög eftersom han utbildade sig till dagistant? Han hade fått lite undrande blickar i piketbussen, när han hade berättat om sonen yrkesval. Han hörde hur polisradion gick igång från piketen. Kanske hade dom upptäckt att han hade avvikit. Gatulamporna förmådde inte att sprida så mycket ljus längre. Regndiset hade tagit övertaget och det var bara han och en småpratande piketbuss som fanns i parken. Snart skulle dom komma. Dovt brummande, glidande längs stigen med sökljuset svävande fram och tillbaka. Ljuset skulle kunna lysa genom dimman och nå fram till honom. Dom skulle stå på bromsen. Anropa honom genom högtalaren och via mobiltelefon undra med stationen vad dom nu skulle göra. Stationsbefälets första uppgift var att skydda kårens anseende, därför inget över den läckande polisradion. Sedan skulle han begära in en psyk profil på polisinspektor Henrik Lilja. Grabbens påhopp på släkten var en liten del av anledningen till varför han hade avviket från tjänsten. Större var anledningen att han på allvar började tvivla över sinn Farmors världsordning, förvisso var den kryddat med några demokratiska begrepp. Farmor skulle aldrig gå med på att Guds ordning inte rådde bara för att hon fick rösta till riksdagen. Farmor hade varit en fundamentalist. En kristen lutheransk fundamentalism som predikades varje söndag och närvarokontroll var det med. Folk läste bibeln och upptäckte att det fanns mer och annat än vad prästen förmedlade. Nu var det ju bara prästen som fick tolka bibeln och det på överhetens villkor. Frifräsarna straffades och emigrerade till Amerika och kyrkan började förlora sitt grepp över folket. Men inte över farmor. Idag hade han stått öga mot öga med en desperat fader som krävde att släktens heder återupprättades. En fader från de turkiska bergen och yngre än han själv, också han en fundamentalist. En fader som fann sinn tröst i fredagsbönen . Svordomar, kränkande beskyllningar och knytnävar hade haglat fram och tillbaka och knekten Henrik Lilja hade stått som en mur mellan far och son. Stått mellan den Gudomliga ordningen och framtiden. Mellan slavtid och frihetstid och han kände sina knektfränders tyngd över sina axlar. Självklart hade han gjort sin plikt och plockat in hela gänget på förhör. Två fäder: den ena kvar i fundamentalismens järngrepp, den andra trodde sig vara befriad från fundamentalismen men istället fann han den i en ny modernare skepnad. Därför satt han på denna parkbänk och begrundade sin framtid. Han tyckte sig se en strid ström av suddiga knektar dra förbi honom. Alla hälsade med handtecken på honom. Alla gick de åt samma håll och ingen motströms. Bibelcitatet dök åter upp ” Varen underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull.” Eftersom den turkiska fadern och han hade samma Gud så var de dömda till att följa samma mänskliga ordning. Fadern och sonen den sista länken i ordningen och den länken som såg till att nästa generation smide en ny gudomlig länk. Henriks son ville bryta knektlänken och inte vara underdånig. Det var dags för att han, Henrik Lilja skulle bli den sista knekten och ordningens bevarande och den första i släkten som gick motströms. Hade han varit sheriff skulle han ha slängt in brickan och ridit bort i solnedgången. Han lufsade bort till piketen. Gav den en klapp, slängde in ettan. Slog på blåljuset för den sista repan i den gudomliga ordningens namn.

Noveller: