Dyslextiskt Kebabstuk

Vi

Författare: 
Sten Sandvall

Pang. Bösskolven slog hårt mot nyckelbenen, anläggningen hade inte varit perfekt men himmelen fylldes av ripfjädrar så skottet hade tagit. Jag vaknade upp. Hunden gnydde och liggunderlaget var obekvämt. Genom tältduken sipprade gryningsljuset in och blåsan värkte. Det var dags att gå upp, med drömmen om skottet i mitt huvud vacklade jag ut ur tältet. Vi hade vandrat hand i hand efter en krockig stig. Vi hade livet framför oss. Vi var fyrtitalister och alla gryningar hade en underbar soluppgång. Vi var födda i ett land som var oförstört av kriget. Maskinerna bara väntade på att få köra fortare och fortare. Arbete och kapital slöt principfred. Vi flyttade från utedass till wc. Vi lät rivningsdammet ligga tät över våra städer och den gamla skiten fick fara medan miljonprogrammets skokartongslängor sköt i höjden och Farsan köpte den första PV:en. Vi blev de nya luffarna men vi for med tummen. Först utanför sockengränsen vidare med tummen ned över Europa som fylldes av lyftkranar. Det byggdes för framtiden. Det byggdes för freden. Vi fick gå i skola i sju år och lärde oss mer än lilla katekesen. Sömmerskejobben försvann till Finland och sen for jobben till Portugal och så vart Portugal demokratiskt och då försvann jobben till Sydkorea. Sen gjorde jobben en sväng över Kina . Men det var längre fram och inte under de evigt vackra soluppgångarnas tidevarv. Vi tog bussen från byn för att skaffa oss utbildningar i stan. Vi skulle inte förbli trälar som våra fäder och ville långt bort från potatislandet. Vi behövdes: varven, fabrikerna, byggarna och sjukhusen skrek efter oss. Vi lämnade landsbygden tom på ungdomar och ändå räckte vi inte till. Industrin behövde flera, så kom dom Jugoslaverna och Italienare och spagetti Bolonesse. Grekerna kom när diktaturen svepte in landet i mörker. Volvo Amazon lanserades och vi fick barn. Vi jobbade båda två. Vi hade ju utbildat oss och inte skulle betygen bara klä anslagstavlan. Vi ville arbeta. ”Dagis till alla,” skallade över nejderna och pamparna började undra: ”Räckte det inte med fri skolgång, fri skollunch, fri barnavård .” Jag hade stuckit fötterna i kängorna och hasat mig bort till buskaget för att tömma blåsan. Vorstehtiken satt på huk och gjorde sina små behov. Hon var grå över nosen och började tappa spänsten. Luktsinnet tycktes hon ha kvar, så nog skulle vi hitta våra ripor. Stelheten i kroppen började släppa i takt med att blåsans innehåll minskade. Drog mig mot tältet och letade fram kaffepannan. Vattnet var alldeles klart i den lilla bäcken som kom upp ifrån fjället. Om nu vattnet var lika nyttigt som det var klart var en annan femma. Vatten upp till pipen på kannan. Kaffe pulver så att toppen nåde precis till underkanten av locket , när man försiktigt hällde pulvret så att det bildade ett litet berg med en spetsig topp. Då skulle det bli drickbart. Tiken drack direkt från bäcken och jag letade fram hennes plastpåse med morgonmål som jag ställde på svällning. Hon satte sig vid min sida, så nära som det var möjligt och jag la handen runt henne och kliade henne på magen och hon njöt. Jag njöt av kaffet och började fundera om jag inte skulle ta upp rökat igen. Pipa. Dollar pipa med såskopp . Det hade varit njutningsfullt här men fy fan på tåget hem. Behöva planera rökningen på sekunderna när tåget stannade. Fy tusan . Vi gick på studiecirklar. Korrespondenskursernas brev slet vi med på kvällarna. Språk lärde vi oss på grammofonen och Rocken fyllde oss. Vi fick en andra chans när Komvux kom till. Vi läste fackliga cirklar och vi organiserade oss för att bli starkare. Somliga av oss gjorde enorma klassresor och blev stjärnadvokater och doktorer. Vi fick känna på Jantelagens piska. Vi fick inte vara för många som gjorde klassresan, då hotades borgligheten. Vi gav en kvart per dag till Tammer och vi byggde upp våra kroppar. Vi lärde oss att se en värld med nya ögon. Vi såg hur makten och profiten till varje pris skulle bibehålla det de hade annekterat. Vi såg Ungrarna slänga bensinbomber på ryska tanks. Vi såg den Franska främlingslegionen fara fram som blodhundar i Nordafrika och såg dom lida nederlag i Vietnam. Vi såg hur pyttelandet Belgien gjorde allt för att fortsätta sinn stinkande verksamhet i Kongo. Vi upplevde med förtvivlan hur Hammarskjölds plan störtade. Vi lärde oss att stå på egna ben och fördömde USA:s krig i Vietnam och stödde Vietnams folk. Vi led med tjeckerna och gick ut på gatorna och demonstrerade mot Sovjet. Vi firade Vietnams självständighet men såg inte vad som hände i Kambodja. Vi stödde varvsarbetarna i Polen medan vi fyllde Bohusläns fjordarna med på lager tillverkade tankbåtar för att hålla liv i fartygsvarven. Vi trodde inte det var sant när muren som delade Europa föll och det Polska folket fick sinn frihet utan blodspillan. Jag sörplade färdigt mitt kaffe och samlade mig för nästa steg i frukosttillverkningen, havregrynsgröten med blåbärssoppa. Tag 2 dl Havregryn. 2dl Blåbärssoppa. Nypa salt. En kosa vatten. Denna blandning har du självklart gjort hemma. Låt den koka försiktigt under ständigt omrörning. När gröten börjar bli klar så häller du i en handflata av Fritz nötblandning. Jag åt direkt ur kokkärlet. Satte på kaffepannan på värmning och njöt av stillheten. Tiken fick sitt morgonmål och började vandra oroligt runt mig. Kanske hon tyckte det var dags att börja jobba. Vi lärde oss att vara snälla och bockade och bugade vi för överheten så var vi duktiga och skötsamma arbetare. Vi krävde högre löner, bättre arbetsmiljöer och mera insyn i företaget. Vi blev de stora skurkarna och hot mot näringslivet. Vi kämpade för arbete på hemorten men blev tvångsförflyttade med hjälp av AMU. Vi gick vilse på Torslandaverken. Vi blev anonyma Jag i storstäderna. Vi såg hur våra politiker mördades och hur andra köpte Toblerone på statens bekostnad. Vi blev befriade av marknaden. Vi fick röra oss över hela Europa och kunde fälla träd i Portugal under vintern och plantera skog i Svea rike under sommaren. Vi såg hur penningen for som raketer fram och tillbaka över världen och slog ned där avkastningen var störst. Jag rättade till den halvtomma ryggsäcken. Kopplade det orangea halsbandet på tiken och tryckte in två patroner i hagelbössan. Jag visade tiken vilken väg vi skulle ta , nedför sluttningen med sidovind. Nere vid bäcken som skymtade några kilometer bort skulle vi söka i medvind för att sen vända tillbaka mot mitt basläger i motvind. Hon stack iväg och sökte på sitt speciella sätt. Ned efter bäckkanten, så vek hon av med vind och kom tillbaka med vinden i nosen . Sick sackande fram. Ibland blev hon extra ivrig och körde ned nosen i backen och gick efter ett spår. Ingen fågel, bara gamla löpor och vi var nere vid bäcken. Hon tittade besviket på mig och satte sig och vila medan jag drack vatten och tog en handfull av Fritz nötblandning. Vi var gryningsfolket, som föddes när freden låg framför oss. Vi trodde på en fredligvärld, ett välorganiserat samhälle. Vi trodde att de rikedomar; svetsar och svarvar skapade skulle kunna användas för ett mänskligt samhälle. Vi trodde det var slut på de barbariska kapitalismen. Vi hade fel. Krigen fortsatte. Slaveriet återvände. Rofferiet spred sig. Vi blev ett livspussel, där jaget sökte sina egna lösningar. Helt befriade från Vi:et. Hon stirrade på mig. Otåligt. Skulle vi inte jaga, tycktes hon fråga. Jag pekade ut vägen för henne och hon satte av med vinden. Stannade upp och söktesig mot vinden upp efter sluttningen. Plötsligt frös hon till i steget. Vädrade med nosen och fångade åter upp vittringen, sen stod hon som en staty med nosen mot något och några muskler darrade till. Hon väntade på mig. Jag smög upp bakom henne. Hon var otålig, hon hade nog stått en kvart medan jag hade banat min väg genom björkdjungeln. ”Jaha”, sa jag och hon rörde sig framåt mot ett buskage. Plötsligt fylldes öronen av vingslag och himmel blev vit. Bössan for till axeln. ”Pang ”, första pipan gick av och bössan fortsatte sinn swing mot nästa ripa. ”Pang ” och nästa stöp. Vi hade aldrig sätt så många ripor på en gång, det var som om dom hade samlats här för att klara höstjakten. Flocken for med vinden. Efter ett tag så splittrades flocken och for parvis åt olika håll. Allt var som vanligt igen. Jag plockade upp riporna stirrade över dalen. Vi gick tillbaka nöjda mot tältet och jag laddade inte om bössan. Vi hade gjort vårt.

Noveller: