Dyslextiskt Kebabstuk

Tidsresan

Författare: 
Sten Sandvall

Han var gammal. Han bar sin ålder med swung. Han hade inte gjort något för att dölja tidens gång. Han var på väg på sin sista resa till guldriket. Trodde han i alla fall. Han hade åkt framlänges i expresståget från Lund. Det var viktigt att åka framlänges. Dels för att det var naturligt för honom, man backar inte in i framtiden. Och dels för att han kunde inte läsa om han åkte baklänges, då blev han snurrig i magen. Han skulle byta till sovvagn i huvudstaden. Det fanns några timmar över i väntan på att Norrlandståget skulle gå. Han vänstra höftled skulle opereras om tre veckor. Därför var det smärtsamt att gå längre sträckor. Rullatorn hade han vägrat att kvittera ut så han tog taxi till Djurgårdsfärjan och sedan spårvagn tillbaka till staden. Han brukade göra denna sväng runt staden varje gång han var på väg till guldet. Det var tre bäddar i kupén och de andra två personerna, en grabb och en kvinna, hade redan anlänt när han släpade sig in i kupén. Grabben erbjöd en hjälpande hand med bagaget och kvinnan beredde en plats åt honom på bänken vid fönstret och även den här gången med näsan i färdriktningen. Ungdomarna var ett par och runt tjugo år. Själv så stoltserade han med sina sjuttiotvå och han skulle läsa Rid i natt av Vilhelm Moberg på denna resa. Det hade han gjort för femtio år sedan när han och Eva hade varit i deras ålder och gjorde sin första resa tillsammans till guldriket. Grabben slängde upp hans ryggsäck på hyllan. Dom skulle till Boden och sedan ta buss till Jokkmokk för att ta sig vidare till Porjus, där hans föräldrar bodde. Kvinnan var lite rund om magen så det var väl dags att visa upp henne för släkten. Eva var en statarunge från Tomelillatrakten. Han var en tuberkulosunge från Malmberget. Fadern hade dött i stenlunga. Han hade lovat sig själv och Herren att han aldrig skulle sätta sin fot i gruvan. Hans ungar skulle inte växa upp till ett evigt torrhostande och borttynande. Därför utbildade hans sig till fordonsmekaniker på yrkesskolan. Sommaren efter yrkesskolan plockade han bär, fiskade och jagade med Texas, fram till första snön kom. Då for han till Tomelilla och där hade han stannat. Grabben såg ut som han jobbade en del med kroppen. Men man vet ju aldrig, nu för tiden springer dom på gym och bygger muskler. Han var omtänksam mot kvinnan, så han var nog ingen drummel. Hon var nog? Ja, vad då? Folk bär inte sitt jobb stämplat i pannan numera. Eva bar statarungens stämpel i hjärtat. Inget var hon värd trots att hon hade läst till småskolelärare. Vilket par. Stenlungeungen och statarungen. Fordomsmekaniken och småskoleläraren. Eva hade aldrig blivit rund om magen. Men ungar hade ändå bott i egnahemsvillan som de själva byggde. Grabbens tygbag hade märken från Sellbergs renhållning och IF Vallentuna hockey. Spelade han hockey ? Eller var han sopgubbe och arbetade för Sellbergs utan att ha något med hockey att göra. Näsan hade fått sig en smäll och det fanns ett litet ärr på vänstra kinden. Lättast hade ju varit att fråga ! Är du sopgubbe? Eller är du sopgubbe som spelar hockey? Eller är du hockeylirare på heltid ? Man fick inte göra det för lätt för sig! Sporten var att iakttaga och lyssna och dra slutsatser men inte ställa direkta frågor. Själv hade han varit ganska bra fotbollsspelare. Hade spelat för Koskullskulle, i pojklaget och det berodde på Sören. Sören hatade också gruvan och skulle bort. Därför spelade de i samma lag. Sören stack till sjöss, han hade inte tid med någon riktig yrkesutbildning och blev torpederad någonstans uti i Atlanten under andra världskriget. Sen sup han ihjäl sig i NewYork. Han kände en mjuk hand som försiktigt rörde vid hans axel. Han vaknade upp från sin lilla lur och konstaterade att det var inte många sidor han hade hunnit läsa. Kvinnan jobbade nog inom vården för hon hade tagit så försiktigt men ändå bestämt i hans axel. Det var dags att koja in. Han hade fått ett brev från Sören innan han blev torpederad, där han konstaterade att han hade flytt ett helvete till ett annat nere i maskinrummet. Hans svarsbrev hade på något konstigt sätt nått Sören och någon kvinna i NewYork hade skrivit ett brev till hans gamla adress i Malmberget och berättat om Sörens sista år. Han la sig på rygg på britsen. Den var lite liten som vanligt. Han hade alltid varit lång och bred över axlarna och hade han bara varit mera dansant så hade han kunnat vara en riktig fruntimmerskarl. Men, man måste ju kunna prata för varan med. Det gick dåligt att somna och nu var det försent att börja fråga det yngre paret om vilka de var. När den första spårsnön kom sista hösten i Malmberget hade Texas sagt att nu fick de ta paus i tjuvjagandet, så han fick sin andel på hundratjugo kronor och gick till Arbetsförmedlingen. Fick en biljett söder ut till Tomelilla och en lärlingsplats som fordonsmekaniker. I Tomelilla skulle han förbli och eftersom fotbollssäsongen fortfarande pågick så köpte han nya fotbollsskor med dubbar för en del av älgpengarna. Med hjälp av arbetskamraten Hans –Erik som spelade center i Tomelilla IF så började han träna i juniorlaget. Han hörde hur kvinnan ovanför honom vände och vred på sig medan det hördes lättare susningar från övervåningen. Skulle han ha erbjudit henne nedre slafen? Men han skulle nog inte kunna ta sig upp till mellanslafen. Så illa var det! Illa och illa var väl att ta i, han kunde ju klara nederslafen och värre prövningar skulle han eventuellt stöta på under denna resa. Han var flitig på jobbet och intresserad. Hydrallik blev hans speciell intresse, men han var lite tidigt ute, alla grävskopor överförde sina krafter och rörelser med vajrar och kedjor. Han hade snabbt avancerat till A-laget i Tomelilla IF och hans smeknamn hade ju självklart blivit ”Norrskenet” och från sin centrala position på mittfältet hade han matat Hans-Erik med öppnande passningar. De två blev ett begrepp i klubben och i division 3. Han hade haft det svårt med kvinnor i alla fall i ungdomen. Han vågade liksom inte intressera sig för dem, på samma sätt som fotbollen eller jobbet. Han var rädd för Nejen från en kvinna. Och dansa var svårt. Fötterna var alltid i vägen och trots att han hade prövat att smörja upp systemet med äkta vara, så gick det inte ett dugg bättre. Faktiskt var det så att tungan tycktes bli totalt tjock och kunde inte formulera ett ord. Därför höll han sig till tekniska tidskrifter och fotbollen. Dom kunde inte leverera några Nej. Han hade låtit vagnens rörelser vagga honom till söms. Sömnen kom och gick och vad gjorde det, han hade inget annat på gång än att resa. Eva, sin blivande hustru hade han första gången träffat vid tombolahjulet i Folkets Park. Hon var blyg. Men förmådde ändå slänga ett intresserat ögonkast på honom. Bengan, målvakt i laget och Evas bror började göra antydningar om att Eva nog skulle vara intresserad av att gå på bio. Till slut vågade han skicka ett meddelande genom Bengan att nästa onsdag så gick det en bra film och skulle hon kunna tänka sig se den med honom. Det visade sig att hon mycket gärna kunde se just den filmen med just den personen, om han var nyrakad och nykter. Pang, puff där skulle skåpet stå. Och så blev det. Han fick rubba lite på detaljerna, men inte på det grundläggande: nykterhet och ärlighet. De gifte sig, tog ett egnahemslån och byggde kåken, tre rum och kök och en inredningsbar vind. Inga ungar kom. Eva läste in studenten på Herrmods och utbildade sig till småskolelärare och de älskade varandra. Tåget bromsade in och han tittade ut mellan gardinerna och såg att dom var i Älvsbyn. Här hade han åkt denna sträcka i minst trettio år och ändå hade han aldrig sett mer av Älvsbyn än Pressbyrån i stationshuset. Texas farfar hade härstammat från Älvsbyn. Enligt Texas så hade farfadern flytt till Malmberget efter ett alltför idogt tjuvjagande. Eva och Han hade blivit som inofficiella fosterföräldrar åt en mängd ungar. Eva hade sjutton syskonbarn, så från den skaran fanns det alltid någon som behövde Mosters välsignande hand. Han hade ansvaret för praktikanter från yrkesskolan och så var han ju ungdomstränare, så ungar var dom inte utan. Tre mörka somrar i Skåne hade han stått ut med och när den fjärde närmade sig hade han fått en veckas semester och då tog han tåget för första gången mot norr. Det var bara så han måste i väg till solens rike och ingenting fick lägga några bojor på honom. Aldrig lyckades han få Eva att förstå hans måste och det var alltid en liten spricka mellan dem. Ljuset. Myrarna. Forsarna och Guldet. En måstedos varje år. En gång hade hon följt med och det räckte tyckte hon. Hon hade ju skolan, systerbarnen och grönsakslanden. Ingen riktig mandelpotatis kunde han få tag på i Skånelandet och därför struntade han i surströmmingen. Texas var alkolist, inte aktiv utan länkare. De två hade aldrig druckit ihop. Det var bara så men däremot åt de surströmming varje sommar och så skulle de göra i år med. De drog till skogs. Gjorde upp en rejält torrfureeld och kokade potatisen i en kaffeburk. Sen åt de surströmming, drack sockerdricka, rapade, berättade historier. Vem som ljög mest var svårt att avgöra. Han vaknade till av att ungdomarna for omkring. Dom skulle ju av i Boden ! Han drog på sig kläderna och gick ut i korridoren. Dom behövde plats för att få ordning på sakerna och så slapp han prata med dem. Boden vilken håla. Sibirien för tusentals värnpliktiga och nyckel till det Norrländska försvaret. Nu säljs bergrummen ut eller förseglas. Han fick fram ett hej och lycka till och sedan var han ensam i kupén när tåget lämnade Boden och nu åkte han inte längre på Stambanan utan på Malmbanan på väg mot Gellivare. Malmbanan fanns bara av en anledning och det var järnmalmen. Först prövade man på att konkurrera med Bergslagsgruvorna genom att köra malmen till kusten med hjälp av hästar och renar. Det gick ju inte men en massa blod spilldes. Sen i mitten på 1800 talet kom engelskt kapital och man skulle bygga kanaler förbi forsarna i Luleå älv. Dom pengarna tog slut när man var halvvägs. Ett nytt gäng Engelsmän kom och byggde en järnväg och 1888 for det första malmtåget från Gellivare till smältverket i Svartön. Snart visade det sig att järnvägsbygget var ett fuskjobb och allt för dyrt att reparera så Staten tog över 1891 och sedan dess har malmtåg och persontrafik rullat fram. Det hade varit en kostsam historia i människoliv och kapital. Eva hade på sitt försynta småskolelärarino sätt lyckats att få honom att läsa och inte bara tekniska tidskrifter. Historia och teknik hörde tillsammans och hade drivit honom framåt när han hade lagt fotbollskorna på hyllan. Han hade till och med lärt sig engelska på ABF´s kvällskurser för att kunna studera hydrauliken. Inte var naturen så mycket att se på, täta ridåer av björksly, förkrympta granar och stundtals stilliga tallar. Nu på sensommaren började myrarna att explodera i röda och bruna kulörer. De första åren i Skåne så kunde han stanna upp vid ett bok eller ekträd och bara imponeras av deras storlek och massa. I början hade han också skämts över att vara Norrlänning. Trots att han var fotbollsstjärna på byn och aktad yrkesmekaniker. Vid den stora gruvstrejken i Malmfälten så hade han ställt upp och samlat in pengar till de strejkande utanför systembolaget och då hade han låtit sin norrbottniska klinga ut. Han hade respekten och respektlösheten för gruvbolagets herrar djupt innpräntat i själen. Faderns stendammlunga. VinkelSvenssons knäckta rygg. Ackordsjägarnas desperata blickar och bockande inför basarna bara för att ackordet inte skulle bli ändå omänskligare. Sossestaten ägde gruvan. Sossarna ägde facket. De ägde inte tillräckligt många gruvarbetare. Han hade hört en klasskompis läxa upp LO-basen i TV från Folkets hus i Malmberget, då hade han åkt till Malmö och demonstrerat och skaffat insamlingsbössan. Han hade fått mycket skit i början i byn. Många hade slutat hälsa. Nu var han kommunist djävel, fast han var gråsosse. Detta var de brunes land fast dom hade hållt sig undan, i väntan på brunare tider. Några ungdomar från bruket hade hjälpt till med penninginsamlingen. Bössan stod nu i skåpet med fotbolls priserna. Passerade polcirkeln, samma gamla skylt och tåget saktar ned. Är det mycket japaner ombord så stannar tåget och stora fotograferingen utbryter. Han har gjort resan efter Polcirkeln på jordgloben många gånger och drömt sig ut på expeditioner i norra Canada och Serbirien. Dom drömmarna har förblivit drömmar. Vi började närma oss slutstationen. Vid Harrträsk skulle det vara dags att plocka ihop sakerna men det tog nog bara fem minuter. Så det fanns gott om tid och kafévagnen låg bara en vagn bort. Han satte sig på den vänstra sidan med näsan i färdriktningen, på detta sätt skulle han se Dundret växa fram och då var han snart i guldriket. Vilket elände det måste ha varit när man byggde banan. Livet har aldrig varit lätt här. Gruvans rikedomar hamnade i fickor långt bort här ifrån. Knäckta ryggar och stympade händer blev kvar. Allt byggdes för att malmen skulle kunna forslas bort. Först stupade hästar och renar på vägen till kusten med malmen. Senare stupade järnvägsrallarna på vägen från kusten till gruvorna. Sen behövdes det folk till gruvorna eftersom man nu kunde masstransportera malmen. Folket kom söderifrån. Massarbetslöshetens spöke drog genom landet. Valet var gruvorna i norr eller Amerika. Fritänkare och svartlistade arbetaragitatorer fann sin plats här i jordkulor och timmerkojor. Precis som han var det många som for söderut, när tillfället gavs. Dundrets sluttningar började skymta. Nu var det inte lång tid kvar på denna resa. Dagsprogrammet i dag var fastställt för många år sedan. Texas skulle hämta honom vid stationen med en av sina Mercedes. Färden skulle gå direkt till badhuset och bastun. Först när de satt på bastulaven och Texas slängde vatten på bastuaggregatet så skulle de börja diskutera väsentligheter. När Texas hade badat ned honom på golvet och kört den vanliga ramsan om klena skåningar så skulle de borsta varandras ryggar. Hans dåliga höftled skulle egentligen omöjliggöra hjortronplockandet. Texas hade lånat en fyrhjulsmotorcykel av en brorson. Med hjälp av den skulle han fraktas ut till guldriket så han fick sin hink med bär. De skulle bada mera bastu. De skulle filosofera över allt och Texas skulle fördöma Internet. Han skulle vissa möjligheterna. Efter en vecka skulle han åka hem till sin höftledsoperation och vem vet om detta var den sista resan. Tåget korsade Vassarälv, vattenståndet var lågt och det var dags att släpa sig ut i korridoren. Han skymtade Texas när de gled in på stationen. Han var tvungen att ta sig baklänges ut genom dörren. Ryggsäcken gav honom bakvikt så han höll på att falla baklänges men han lyckades förhindra fallet med kroppen. ”Till nästa år får jag nog köpa en sån där pensiovagn”, tänkte han.

Noveller: