Dyslextiskt Kebabstuk

Noveller

Författare: 
Sten Sandvall

Ryktborsten for över halsen med långa tag och efter varje tag drogs borsten över skrapan i andra handen med ett ”tjoff”. Efter fem tjoff skulle han knacka skrapan mot golvet. Stövet från stoets päls bildade ett mönster varje gång han knackade skrapan i golvet. Minst tio avtryck skulle det bli på varje sida. Då skulle hon blänka. Den kopparfärgade pälsen skulle tindra och den lätta massagen som ryktborsten skapade skulle sprida en känsla av välmående och avslappning hos henne.

Det var sena eftermiddagen och denna kväll skulle bli final på en lång träning. Stoet var tolv år men fortfarande lite småstirrig. Hon var en riktig atlet och mycket modig. Hennes stirrighet gjorde henne bara mera koncentrerad och modigare när hon märkte att jag krävde något av henne. Vi hade tränat på eldar, blåljus, smällar och allmänt skrik och tjo. Hoppat över häckar, vägavspärrningar och några bilar. När jag ville kunde hon stå på bakbenen och vifta med framhovarna. Hon var lite sämre på att sparka bakut men hon kunde gnägga högt och ljudligt när jag bad henne om det. Hon hade skots med gummibeklädda skor på alla fyra, så att hon skulle komma alldeles ljudlöst. Själv skulle han vara svartklädd och ha en turban runt huvudet med en flik som han kunde dölja ansiktet bakom.
Jag var sist i stallet. Den fula stallkatten drog jamande fram och tillbaka utanför boxen. Gick till foderkammaren där jag fyllde på kattans matskål och tog en skopa havre till hästen. Hon gnäggade belåtet när hon såg att jag kom från foderkammaren och de andra hästarna gnäggade avundsjuka och krafsade vilt med hovarna. I kväll gav jag fan i dem, utan gick till sadelkammaren och hämtade träns och sadel.
Kvällen var småpissig. Jag svingade mig upp i sadeln och täckte ansiktet med turbanfliken. HästNinjan var på väg och denna kväll skulle jag lämna stora rubriker efter mig. Jag gav henne en rejäl klapp på halsen Kortade tyglarna och vi satte av i skritt. Vi var bara en skuggbild. Sadelns knarrande var det ända som avslöjade oss. Jag tog cykelstigen ner till staden. Vid Pildamsparken var det ett rysligt liv på de tusentalet kajor som skulle hitta sina nattkvistar. Det gänget verkade inte ha någon ordning på sitt boende, för de flög fram och tillbaka mellan träden. Vi möte några cyklister och det var inte mer med det. Utom att en gnällde på att vi inte hade något lyse.
Det var den första skylthelgen och handlarna förväntade sig nya rekordkassor.Vi tog vägen förbi Stadshuset, genade genom Lugnet till Södra Förstadsgatan. Vid Malmströms tog vi en vilopaus. Stoet sträckte lugnt halsen och han kände att hon var lugn men vaken. Folk gick förbi. Vad då, en svartklädd ryttare med sabel ? Tycktes inte ställa till med några problem för någon. Jag skänklade henne och vi skrittade ut ibland flanörerna. Fotoblixtrarna började flascha. Jag strök henne lugnande över halsen. Det behövdes inte men vi behövde mängder av positiv energi och det lugnade mig. En grabb började prata om Ali Baba och rövarna och undrade om han kunde få min autograf. Vid Triangeln genade jag förbi korvkiosken och passade på att hugga ned två Sibyllaflaggor.
Vi skulle gå på shoppingcentrum. Detta var den stora hinderbanan för oss. Ta sig in på Triangelns shoppingcenter. Upp en våning. Strosa omkring lite, sedan ta trapporna ned och sedan ut. Utan att bli haffad. Skjutdörrarna gled upp när vi kom och jag var tvungen att luta mig fram över hennes hals. De mötande vek undan och stirrade med förundran. Jag skänklade henne och vi skrittade in i en textilaffär och fram mot en låda som var fylld med badhanddukar. Det var drivor med badhanddukar i olika färger. Skyltarna med en läcker brud insvept i en röd badlakan skrek ut, ”tre för hundra kronor.”
Vem som helst kan förstå att dessa badhanddukar inte kan vara producerade på ett sätt som vi skulle ställa upp på. Bönder som drömmer om en bättre framtid och börjar odla bomull. Bomullsfröna handlas på kredit liksom konstgödseln och när det inte blir de stora skördarna så drar självmorden som en bitter vind över den Indiska landsbygden. Tomma skolor. Ungarna är utkörda på bomullsfälten för att förse oss med tre badlakan för en hundring. Textilarbetarna som trampar runt i stora bassänger med färgkemikalier som fräter upp deras lungor och flodernas färger visar modefärgerna i Europa. Gamla vävmaskiner som dundrar på och som monteras ned och fraktas vidare, när lönerna och kostnaderna blir för höga, för att vi skulle kunna köpa tre för en hundring.
När slutade slaveriet ?
Tanten vid kassan skrek: ”ut.”
Jag drog minna två målarfärgsprayburkar från bältet. Ena burken hade vit färg den andra röd och sprayade över badhanddukar och i förbifarten fick några lakan en dusch. Genom att ändra kroppsvikten styrde jag henne mellan lådorna och mot utgången. Tanten i kassan hade kallat på väktarna och där stod, två oroliga, aggressiva väktare. Jag red rakt mot dem. När de höjde händerna mot oss lät jag sprayburkarna spela över deras ansikten och forcerade denna spärr och tog till vänster upp för rulltrappan. Träna rulltrappa hade jag inte haft möjlighet till men uppför borde inte vara något problem. Tänkte inte åka ned. Sista steget på trappan och det är bra om man är i rörelse så gäller även för hästar. När jag red genom den kombinerade Dam och Herrshopen så var folk lite stirriga men ingen försökte hindra oss. Vi kunde ju vara ett av några försäljningsjippon. Nog var de en enmans show och ingen skulle sluta köpa de billiga badhanddukarna efter deras uppträdande. De indiska flodernas vatten skulle kanske byta färg när textilindustrin drog till något billigare land och nya vattensystem fick känna av modemarknadens färger. Utanför Stadium affären stod de och väntade. Den församlade mängden tillgängliga biffiga väktare med tuppkam. Radioapparaterna surrade och de stod där bredbenta med armarna i kors och blockerade vägen. Här skulle det alltså vara stopp! Jag drog sabeln och visade den genom att svänga den några varv runt huvudet och det gick ett sus genom publiken. Samlade upp tyglarna ganska kort i en hand och drev henne fram mot biffgänget. Hon var respektingivande. Hon dansade fram. Saliven sprutade ur munnen när hon gnäggade ilsket. Öronen låg bakåtslickade och när jag lutade mig tillbaka i sadeln samtidigt som jag drev henne framåt, stegrade hon sig och sparkade med frambenen. Då försvann biffgänget och vi hade fritt fram.
Vi befann oss på en cirkulär loftgång med en massa butiker. I mitten fanns ett trappsystem med lite mindre branta trappor. Jag tog dessa trappor ned och det blev ett herrans liv när jag var tvungen att rida genom ett café med en massa LatteMorsor. Från sista trappavsatsen fick vi hoppa ned, för någon ”vän av ordningen” hade dragit ihop några bord som barriär för trappan. Skuttet gick enkelt och tack vare gummihästskorna fick hon bra fotfäste i landningen. Nu var det dags att försvinna. jag tog dörrarna ut mot parkeringen.
En vit Volvo sladdade runt och stannade så illa så den blockerade vår väg till friheten. Snabbt fattade jag galopp och stormade fram mot Volvon som nu slog på blåljusen. Vi seglade elegant över motorhuven. Landade i perfekt balans. Vad jag inte visste, var att en meter bakom Volvons var det en vit betongbalk som skilde bilarna åt. I denna dundrade vi in i. Hade inte en chans att undvika den. Hon brakade in i balken, slog en kullbytta och hamnade på en röd Fords motohuv. Jag flög i en båge rakt mot nästa betongbalk. Turbanen skulle inte vara till mycket skydd. Funderade om Kommunalarbetarnas fritidsförsäkran skulle täcker denna olycka ? Nej detta var nog ett fall för begravningskassan tänkte jag när jag flög i minn givna bana mot betongbalken.

Prenumerera på Noveller