Dyslextiskt Kebabstuk

sexttio sekunder

Trettiosju gånger har jag fläktupp mig framför strålkanonen och enligt mina 90% chanser så borde nu den lilla cancercellen på stämbanden vara borta. Det gick fort. Fast varje minut har fortfarande sextiosekunder. Ingen skillnad mot tidigare. Skillnaden ligger i att dygnet slutade och började när varje strålningssession var slut. Alltså ibland tog dygnet slut klockan 11.45 och hade flera timmar en vanliga dygn eftersom nästa strålning var 14.20 nästa dag. För mig var det nödvändigt att göra denna dygnsförändring och när jag tänker efter så var det inte första gången i mitt liv som det har skett. Man undrar ju hur mycket jag har njutit ut av de sextiosekunderna på varje minut som har rasslat ned under dessa sju veckor. Några av dem har väl varit kanon men de flesta har offrats på vägen till bestrålningen. Nu när detta är avklarat så står jag inför en jätteutmaning: att stanna upp bland alla sekunderna någon gång om dagen och kolla in vad dom bär med sig.

Författare: 

Livsblogar

Om livet och sånt.