Dyslextiskt Kebabstuk

Någons barndom

Författare: 
Sten Sandvall

Jag har också varit ung, som de flesta varelser under himlavalvet. Måtte han nu inte bli nostalgisk igen undrar du. Visst blir jag nostalgisk som alla andra gamlingar, vad annat kan man förvänta sig när man bara har förintelsen framför sig. Självklart väljer jag att leva i det förflutna så mycket som möjligt, eftersom jag har brottats färdigt med min framtid och är nöjd med den. Jag föddes en marsnatt för tjugotvå år sedan. Min födsel var glasklar. Jag ploppad ut, bara min moder visste om det. Jag har senare förstått att min fader aldrig bevittnar födslar av sina avkommor. Vad jag vet så har han aldrig haft direkt kontakt med sina barn. Må hans själ vila ifred. För min del är han förlåten. Jag har inget större minne av de första timmarna av mitt liv. Troligtvisst så tog jag det bara lugnt. Mitt första stora minne var när jag diade. Min moders mjölk var en tjock varm underbar dryck, inget av det jag i dryckesväg senare har prövat på har gett mig en sån kraft och tillfredställelse. Jag fick en kick och kände att något roligt låg framför mig och det ville jag uppleva, så jag diade på. Prövade mina lekamen, de tycktes fungera men vad skulle jag använda dem till. Det var nog en viktig fråga men jag sköt upp den frågeställningen och tog mig en tupplur. Jag vaknade av ett riktigt kacklande, hela husets invånare var på plats och jag tog skydd vid min moder. Min mor tycktes känna alla och uppskatta deras närvaro. Jag tänkte, gör som mamma så jag blev tillgänglig för dem och lät deras kalla händer vandra över min kropp och det var riktigt trevligt. Min mor serverades en riktig brak måltid och hon var hungrig, så hungrig att hon inte brydde sig om mig. Hon skyflade rentav bort mig när jag försökte dia. Husets invånare skrattade över min framåtanda. När min mor hade ätit färdigt tillät hon mig att dia. Jag kände att mjölken åter var kraftfull, den hade varit lite avslagen tidigare. Vid detta tillfälle drog jag mitt livs första intellektuella slutsatser. Detta är ingen efterrationalisering. Jag skall göra som mor min säger. Hon litade på husets invånare, alltså skull jag också göra det. När hon äter skall jag hålla mig borta, för när hon har ätit klart så får jag njuta av henne. Det hon äter kan jag också äta. Viktiga lärdomar för min framtid Husets invånare tyckte att jag och mor skulle ut i friska luften. Vad detta nu skulle innebära.! Min mor uppskattade förslaget och med mina nyvunna erfarenheter så tänkte jag att det är bara att ställa upp. Utomhusluften var spännande, jag kände min mors doft blandat med en mängd andra dofter. Jag får lov att säga att jag blev förvirrad men jag höll mig till mors dofter. Ljuset var annorlunda också, ljusblått och lite kallt tycktes det i mina ovana bruna ögon. Det fanns en konstig gul skiva högt över min moders huvud. Tittade man direkt på den så gjorde det ont i ögonen men jag förstod senare att det var den som spred en behaglig värme över min kropp. Mor böjde sig ner över mig och puffade på mig med sina läppar och sen sprang hon sin väg. Jag skriade och var förtvivlad, tills regeln dök upp i mitt huvud ”gör som mor”. De första stapplande stegen hade inte varit några problem men att springa var inte så lätt i början. Det blev några kullerbyttor till att börja med men sen fick jag en viss känsla för det hela. Det var roligt och där stod mor och väntade på mig. Hon hade inte övergivit mig, utan hon väntade med sina ljuvliga bröst. Kan livet vara mera oskuldsfult. Man gör en prestation, därför att man har tillgivenhet till den som ber om det och man får de ljuva brösten som belöning. Den våren och sommaren lärde jag mig mycket och det var en lycklig tid, jag iakttog noggrant min mor. Jag visste att hon hela tiden ville lära mig saker som var nödvändiga för mig. Hon hade varit en firad idrottsstjärna och det skulle jag också bli, därför var det mycket spring och skutt. Först mor sedan jag. Försökte jag springa om henne så ökade hon takten och jag blev efter. Tillslut fick jag alltid min belöning, brösten. Vi for på kollo mor och jag. Det var bara mödrar och jämnåriga tokar som jag. I början var jag lite blyg och höll mig vid min mors sida men snart så bildade vi ungdomar en flock som drog i väg på äventyr. Men aldrig längre bort än att vi snabbt kunde nå de goda brösten, men på slutet så vart mjölken lite blaskig. Hösten vart tuff, när jag ville till brösten motade mor bort mig. Det var första gången jag försökte trotsa henne och det fans bara småsnuttar i dem. Efteråt kan jag förstå att detta var den första förvarningen om en kommande katastrof. Först fick jag ett eget rum att sova i. Hur jag en skrek på nätterna så fick jag ej flytta tillbaka till mor och sedan vart jag könsstympad. Hösten var tuff, vintern var bedrövlig. Jag åt dåligt, jag ville bara till mor. Lyckligtvisst var vi ihop hela dagarna., men när jag försökte nå brösten fick jag mig en hörvel. Våren kom och jag fick ensam åka på kollo. Glatt kände jag igen kompisarna från förra året och vi tjöt av återseendets glädje och drog stora repor runt markerna. På nätterna samlades vi i en stor flock och sov under ett stort träd. Vi hade börjat lämna vår barndom. Nu tjugotvå år senare står jag i min hage med rumpan mot den kalla vinden och väntar på att någon skall komma och släppa in mig till kvällsmaten i stallet. Jag blev en firad idrottsman. Jag har rivit ner jubel från läktarna och har skapat glädjetårar hos mina ryttare. Visserligen ångrade min ägare att hon lät könstympa mig. Med mina bedrifter hade jag säkert gjort stor succé som hingst, men hon har ett hjärta av guld. Hon sålde aldrig bort mig och hon lät mig pensioneras i min ungdomshage och när jag är för skruplig så skall jag få gå hädan i denna hage där min mor tränade mig till den stora idrottsmannen jag blev.

Noveller: