Dyslextiskt Kebabstuk

Chansen

Författare: 
Sten Sandvall

Vi befinner oss på ett tunnelbanetåg under den värsta rusningstiden i Stockholm. Han står och håller sig fast i en stolpe i utrymmet mellan dörrarna. Han är iklädd en SL uniform och är busschafför, är nu på väg hem efter en relativ tuff dag. Vid nästa hållplats som är Slussen kommer flera personer att lämna vagnen. Hans far hade varit med och dragit avloppet när denna station byggdes. Det kommer att finns lediga sittplatser men han kommer att hålla sig till sin stolpe. Bland alla människor som trycker sig in i vagnen kommer hon.Hon hamnar tvärs emot honom och håller sig fast i ett handtag. Hon är van tunnelbaneresenär märker man på hennes smidiga sätt att följa med tågets rörelser. Han kämpar ganska fyrkantigt för att hitta tågets rytm. Ingen av dem kan veta att de har en gemensam framtid. Hon spejar snabbt och vant in de människor hon har framför sig. Det flesta säger henne inget speciellt förutom han. En grabb som passar i uniform och med den kroppen borde det inte vara allt för svårt. Kroppen skriker ut muskler och hårdhet, den var rak och dess hållning andades principfasthet. Hon funderade om han kunde ompröva sina principer. Hans blick fladdrad runt hela tiden . Han var nog inte så säker som hon hade trott från början. Hon la märke till att han tjuvkikade på henne. Han hade slagits av hennes kolsvarta böljande hår när hon slank in i vagnen som den sista passageraren. Han såg att hon snabbt spannade in medpassagerarna. Hon verkade göra en hastig riskkallkyl och eftersom en rynka i pannan försvann efter en snabb genomgång av medpassagerarna, så var allt lugnt. Jag gör nog samma sak när jag kör tänkte han. Är det en problemmakare eller inte? Hon är van att ta för sig men gör det smidigt. Han kunde bara se hennes ansikte eftersom hennes kropp var dold bakom en grabb. Han kände hennes blick fara över sig. Han blev svettig. Bara jag inte rodnar! Han slängde en snabb blick mot henne och såg ett öga. Ögat var svart men utstrålade nu värme men han hade uppfattat en bit total kyla när ögat var riktat längst bak i vagnen. Han sökte av bakre delen av vagnen och ögonen stelnade till på en camoflageklädd medelålders man. Fara, kanske? Kanske inte! Tåget stannar till vid Gamla stan och folk forsar ur och in i vagnarna. Hon förflyttar sig mera in i vagnen och närmare honom. Hon och han måste bestämma sig om det skall bli något mellan dem, senast till station Rådmansgatan. Hon är datorförsäljare och mycket framgångsrik och ytterst sparsamm. Hon hade på förmiddagen räknat ut att hennes manliga kollegor hade förlorat fyratusentrehundra kronor förra månaden på parkeringsböter. Bara för att de skulle visa upp sina flotta bilar. Han kunde nu se henne i sin helhet och han var tvungen att knäppa upp en skjortknapp. Tunnelbanan är ju känd för sin värme! Hon var lätt mullig. Kurvig som en s-kurva, men inte banal. Hennes kroppspråk var ” här är jag och pröva inte att köra över mig” och ”visst kan jag vara snäll mot hundar”. Kan jag vara hund tänkte han . Och vill jag vara hund. Absolut inte champion i lydnad! Hon såg honom nu bättre när hon hade flyttat in i vagnen. Inte var han så hård som hon hade uppfatat från början. Det var en fasad med en massa sprickor i och längst inne i ögonbotten såg hon osäkerheten glimta till när han knäppte upp en skjortknapp. Hon var övertygad om att hon kunde sälja vad som helst till honom förutom sig själv. Mycket mera hann inte våra vänner med framtill Tcentralen. Det hade varit några ögonblick av mörker vilket saboterade avläsnings processen. Tcentralen är navet för tunnelbannan, här tömdes nästan vagnen för att i nästa ögonblick fyllas till bristningsgränsen. Den camoflageklädda mannen lämnade vagnen. Det kände skönt att bumpa in i hans kropp och låta kroppen vila mot hans några sekunder längre en vad tågets rytm egentligen motiverade. Hon kände hans längd torna upp sig över sig. Han måste vara lång eftersom hon inte var kort. Hon kände sig bekyddad där under hans arm vid stolpen. Han kände osäkerheten börja rycka vid örontrakten när hon klamrade sig fast vid samma stolpe som han. När hon sedan stötte mot honom och han kände hennes mjukhet var han nära att krevera. Han upplevde att det kanske var dags att säga något. Men vad ? Tåget anländer nu till station Hötorget och han och hon hinner inte fundera över varandra. Dom måste parera alla som skall av och på vagnen. Men de håller sig båda fast vid samma stolpe trots att en av dem kunde flytta på sig så att de slapp att stå och trängas. Vi vet att vid nästa station måste någon av dem ta ett beslut om deras framtid men han eller hon vet inte av detta krav. Han kände hennes doft fylla honom och det påminde honom om ögonblicket när han ramlade tio meter under klättring i Alperna. Då kände han att han svävade och sen ordnade det sig när livlinan fångade upp honom. Hon tänkte; nu måste jag säga något. Jag kan ju inte stå och stirra på honom här underifrån, eller? Han tycks vara gjuten i betong. Stel som ett ameringsjärn med en massa fasad. Sträckan Hötorget till Rådmansgatan är snabb. Bägge partnerna måste nu raskt bestämma sig för en handling om de skall vandra i samma hjulspår i framtiden. Den camoflageklädde mannen stiger återigen in i vagnen. När vagnen lämnar Rådmansgatan är det för sent för en framtid. Han kände hur hennes asfaltsglimmande hår berörde hans hals när han lutade sig fram. Mjukheten satt i hennes kropp och av och till i ögonen. Denna brud var inte van att be om något så han fick nog lov att rycka upp sig. Han skulle fråga henne om de kunde hoppa av tåget och ta en fika. Hon funderade; hur många signaler till behövdes skickas till denna bildsköna jätte. Hon kanske hade missat något! Kanske han var stum? Visst såg det ut som han höll på att ladda upp för att få fart på stämmbanden. Han måste nog få ta första steget. Men sen! Tåget gled in på Rådmansgatan helt enligt tidtabellen. Nu hade våra vänner fyrtiofem sekunder på att bestämma sig. Ett gäng glada, fnittrande och högljudda tonårstjejer fyllde vagnen och den camoflageklädde mannen trängde sig fram i gången. Mannens ögon blixtrade till och han förde vänsterhanden till bakfickan och drog fram en scoutdolk. I ultrarapid såg vår busschaufför hur dolken fördes mot den kvinna som han ville bjuda på kaffe. Förutom kaffet var han fundersam på om han inte också skulle bjuda henne på livet, som huvudrätt. Hans svarta tjänstesko träffade mannens underarm och dolken flög i en båge över en sätesrad och hamnade i en shoppingväska. En högtalarröst förkunnade att passagerarna skulle se upp för den stängande dörrarna. Vår hjälte hade blivit av med en blygselpropp och föste ute henne genom dörren och de sprang hand i hand mot rulltrappan. Hon hade inte förstått något. Allt hade bara skett. Visst hade hon fått dåliga vibrationer när hon hade spanat in den camoflageklädde. Men inga varningssignaler om att något var på gång. Hon hade skymtat dolken som var på väg mot henne. Kylan hade farit genom kroppen. Plötsligt såg hon dolken fara i en båge och den camoflageklädde männens groteska hatfyllda ansikte. Kände två händer på sina höfter som föste henne ut genom de stängande dörrarna. Vi visste att de två måste gå av vid Rådmansgatan för att han en chans att möta framtiden gemensamt. Hade de åkt vidare till Odenplan så hade det varit kört för all framtid. Eftersom han och hon hade stigit av vid Rådmansgatan och nu befann sig på rulltrappan, fanns det en framtid för de båda. Hon stod ett steg ovanför honom och han på steget under. I detta jämnviktslägge när de var lika långa förde hon armarna runt hans hals och borrade in näsan vid han öra. ”Tack”, viskade hon långsamt. De stod där och höll om varandra och allteftersom de närmade sig rullbanans topp så kasade hon ned efter hans bröst. Vid utgångsspärren så vände han henne och förde henne mot den neråtgående rulltrappan . Hon på det översta steget, han på det undre, omslingrande varandra . Våra vänner gjorde fyra kända besök på station Rådmansgatans rulltrappa. Ingen av gångerna blev som första rulltrappeåket eftersom det varje gång var en ny stor mage i vägen.

Noveller: